Make your own free website on Tripod.com

Recension av Tor Morten Halvorsens debutkonsert 9/6 - 02

Recension ur sydsvenskan 4/4 -99

Recension från finland - februari 99

 

 

Lagt på www.berlingske.dk den 10. juni 2002 kl. 22:30.

Bevægende dirigentdebut

Debutanten Tor Morten Halvorsen viste ved søndagens koncert, at han allerede besidder stor erfaring som kordirigent.

Af Mette Rothschild

Norske Tor Morten Halvorsen, som i søndags debuterede som kordirigent fra Det Kgl. Danske Musikkonservatorium, har allerede en betydelig erfaring indenfor kordirektion både i sit hjemland, København og i England. Det direktionsmæssige overskud prægede debutkoncerten, der med hensyn til både klangform og musikalsk fortolkning bød på et overflødighedshorn af stor, bevægende korkunst.

Opførelsen af Haydns farvestærke »Missa in Angustiis« (Nelson Messe) fremførtes med stor udtryksfuldhed og en brusende energi med meget flotte præstationer af Malmö Kammarkör, Københavns Yngre Strygere (KYS), Örjan Horn Johansen (orgel) samt de fire fremragende sangsolister Ingrid Fröseth (sopran), Andrea Pellegrini (alt), Jan Erik Sääv (tenor) og Daniel Hällström (bas).

Efter en ligeledes ubesværet opførelse af Verdis Pater Noster rettedes koncentrationen mod Fire Salmer af Grieg (opus 74), , der gjorde denne koncertoplevelse til noget nær perfekt. Der var en indføling af de sjældne og en korklang så velintoneret og i så fornem balance, at man til stadighed spidsede ører.

Ligeså stærk som fortolkningen stod korets klanglige beherskelse, der også at dømme efter opførelsen af den harmonisk yderliggående, dissonansrige »Mon Dieu, mon adoré« (1995) af Lasse Thoresen vidnede om et særdeles grundigt korinstuderingsarbejde. Med et velvalgt repertoire og med aftenens musikere og sangere som virkelig gode kort på hånden fik debutanten fine betingelser for at udfolde sine musikalske intentioner.

Tor Morten Halvorsen :

Malmö Kammarkör, Københavns Yngre Strygere, Örjan Horn Johansen (orgel) & solister: Ingrid Fröseth, Andrea Pellegrini, Jan Erik Sääv & Daniel Hällström (sang). Helligaandskirken.

 

 

Matteuspassionen

1829, när Mendelssohn ledde det första framförandet av J.S. Bachs Matteuspassion på närmare ett sekel, hade repetitionsarbete pågått i nästan två år. Konserten blev startpunkten för den tyska romantikens hyllande av Bach, återupptäckten av en konstnärlig landsfader, och för bruket att på allvar ta sig an "gammal" musik. Grenarna har spridits. I dag, alltsedan slutet på sjuttiotalet, är Matteuspassionen med Dan-Olof Stenlund och Malmö Kammarkör en sydskandinavisk påsktradition. Evenemanget I står för trygghet utan större I förändringar, det årliga och I mycket omsorgsfulla putsandet på klenoden. Antalet repetitioner med samtliga medverkande kan inte bli många, av ekonomiska skäl och av tidsbrist. I Lund har publiken varit med förr. Termosar med kaffe, en och annan sittdyna syns. Någon är tydligen nyjoggad för att bättre orka sitta de nästan fyra timmarna, luftar diskret handduken under den fullbesatta kyrkbänken. Grannen sneglar en smula. Senare får den andre moralisk revansch när grannen - svagt, men ändock - sörplar Festis, och det mitt i "O, huvud, blodigt, sårat" Man får stå ut med varandra. Det är inte så svårt. Publiken är koncentrerad. Bachs musik utövar förr eller senare sin verkan. Jag försöker föreställa mig hur den skulle tystna. Hur det vore om plötsligt ett gäng beväpnade banditer tog sig in i kyrkan för att utöva någon form av etnisk rensning, vrålande religiösa motiv, vilt skjutande. Men det händer inte här. Kanske anas svaret i Matteuspassionens andra avdelning, där folket/kören, övertalade av översteprästerna, kräver Barabbas frigivning istället för Jesu. Hur kan ett dissonant ackord ha en sådan oerhörd verkan i en tonmiljö som är allt annat än förutsägbar? Hur
kan den sista basarian med stabile Michaël Dahlin drabba med en sådan ömhet, när sötman egentligen finns också på så många andra ställen? Visst kunde man föra tidningskrig mot kördirigenten Stenlunds långsamma tempi och föreslå kortare toner i orkestern i snabbare satser. Det vore meningsfullt endast om det tjänade respekten för musiken och publiken. Men omsorgen om klangen som helhet gör att invändningen kommer i tredje hand; även orkestern I verkar hamna på god fot med ljudvågor och valv detta år. Framförandet har en sådan dignitet att man kunde kasta sig till stengolvet inför den tidlösa estetik som säger att renhet och klarhet på längre sikt släpper fram ett starkare och mer djupgående uttryck. De I flesta av solisterna har varit med förr, och de som är nya bör inte känna sig utelämnade i en såpass stabil omgivning. Särskilt Greger Erdös tar plats med sin högt satsande tenor, vilket är helt i sin ordning i ett verk där evangelisten spelar I en framträdande roll. Körsaten mognar på ekfat.


Från Malmö: adeln bland kammarkörer

    Malmö Kammarkör är en av Nordens bästa körer och körmänniskor och  
vänner
av körmusik borde i talrika skaror ha kommit för att åhöra deras konsert.  
Det
hade lönat sig.
    Redan dirigentens, Dan-Olof Stenlunds, namn är en garanti för hög
kvalitet. Förutom att han är en mästare i att hantera kammarkörer är han  
också
skicklig på att bygga upp täta programhelheter.
    Körens konsert utgjorde ett slags musikalisk andaktsstund, som på
lutherskt vis omhuldade syndamedvetandet, ångern och nådeansökan för den
ångestfyllda själen. Ett vemodigt
ljusdunkel spred sig genom musiken ut i Tempelplatsens kyrka, men  
stämningen
var trots det inte tung.
    Kammarkörens förfinade genomskinliga vävnad och ytterstämmornas   
böjliga
linjer som känsligt ändrade nyans, skapade snarare ett lätt svävande lyft  
där
också litet ljus grydde tillsammans med ett slags glimt av hopp.
    Alla stämmor är synnerligen bra, men uppmärksamheten drogs särskilt   
till
den runda klangen hos basarna som flödade  mörkt och mjukt samt till de
lyriskt vackra tenorerna.

Andligt men inte färglöst

    De klara sopranerna är uttrycksfulla. Men stämman forceras ibland   
något
för mycket och kan få ett skarpt vibrato i klangen i fortet. Altarna har  
en
stabil skönhet. Körens dynamiska skala är
synnerligen omfattande, från ett luftigt pianissimo till rungande forte.
    Det centrala verket i konserten var den danske kompositören Berhard
Lewkovitchs (f. 1961) Improperia per voci där Jesus talar på korset och
beskyller människorna för att de har lönat hans goda gärningar med onda.
    Lewkovitchs Improperia är ett förunderligt imponerande verk, som   
förenar
flärdfrihet med mångsidiga uttrycksmedel. Jesu stillsamma bedrövelse får  
emot
sig folkets skenheliga lovord, i vilket falskhetens gift gömmer sig.
    Rytmiken i verket är mycket sävlig, strängt upprepande samma formel.
Spänningen skapas av att röstlinjerna oroligt förtätas.
    Den andliga, men inte färglösa, tämligen instrumentala klangen   
dominerade
i de flesta verken, vilket passade väl ihop med deras moderna framtoning.
    Malmö Kammarkörs romantiska värme smög fram väldigt vackert i den   
ödmjuka
slutbönen i det sista numret, Max Regers motett Herre, straffa mig inte.
    Jakob Lorentzens finstämda och förandligade orgelsolon utgjorde en
väsentlig del av konserthelheten

HANNU-ILARI LAMPILA

    ------------------

Vännen Lampila har i sin recension hängivit sig åt finsk verbalakrobatik  
av
mått! I sådana lägen är finskan mycket svår att översätta. Jag har valt   
att
tolka så lite som möjligt för
att försöka återge den stämning han ville förmedla med alla sina
ordvrängningar. Mycket går obönhörligen förlorat eftersom de båda  
språkens
struktur är så totalt olika, framförallt vad
gäller syntaxen, där finskan ger språkbrukaren friheter som är helt  
omöjliga i
svenskan 

 

Denna recension fanns i Sydsvenskan två dar efter söndagens höstkonsert i Lund:

 

Innan det allmänna julkonserterandet bryter loss samlade sig I Malmö Kammarkör till en höstkonsert med strängast tänkbara programval: Claudio Monteverdi och Francis Poulenc, Màtyàs Seiber och Luigi Dallapiccola. Favoriter bland anspråksfulla körledare, som Dan-Olof Stenlund, och något att bita i även för den mest rutinerade sångare. Och rutin finns i rikt mått i snart 25-åriga Malmö Kammarkör. En handfull medlemmar har deltagit ända sen starten. Körens höstturné berörde Kristianstad, Malmö och Lund, och Sixten Nordström medverkade som presentatör med välkänd schvung. Malmö Kammarkör är snarast monumental. Den förtjänar egentligen knappast namnet kammarkör, och den är rakt ingen vokalensemble - snarare då, med tanke på det ständigt lika minutiösa textutta}et, en konsonantensemble. Men när man numera talar om kammarkör tycks det snarast ha med repertoaren att göra: en kör som i första hand ägnar sig åt att sjunga a capella.

DETTA KAN ALLTSLÅ ARTA SIG hur monumentalt som helst. Monteverdis "Sestina" fick till och med en aningen stel prägel i detta format. Utsökt i fråga om renhet och välklang, men inte helt engagerande. Då lågade det långt mer i Poulencs "Un soir de neige". Men så är också Poulencs vibrerande musik en stenlundsk specialitet, vilket den körintresserade allmänheten snart nog bör kunna konstatera när Malmö Kammarkörs nya cd utkommer. Det är nu hundra år sedan Poulenc föddes, och jag vill gärna påminna om att han firas ordentligt tre kvällar på rad på Musikhögskolan, onsdag och fredag kl 19, torsdag kl 20, då olika kammarmusikensembler framträder och ger en fyllig bild av den franske mästaren. Det blir anledning att återkomma till "den fromme gatpojken". Mäktiga prov på Malmö kammarkörs kompetens gavs vidare i Seibers jugoslaviska folksånger på engelska och i Dallapiccolas båda renässansartade humoristiska genrebilder om olyckligt gifta män och kvinnor. Men även svensk körkonst fanns med. Wilhelm Stenhammars tre körvisor hör man gärna. De två första i läckra tolkningar, den tredje något överarbetad.

EN NY KOMPOSITION av Olof Lindgren presenterades ävenledes. Tonsättaren har uppenbarligen i - Dan-Olof Stenlund en till det yttersta solidarisk vapendragare. I "Fantasia-futura" används en existentiellt laddad text av högstadielever, av den I man gärna läser under rubriken Postis i denna tidning. Lindgen har- byggt upp sitt verk med en krävande trombonstämma, spelad av Per Kristian Svensen, och en oproportionerligt uppumpad körsats. Den tonårsintensiva texten i kombination med musikens modernistkitsch försätter stycket i prekär gungning. "Fantasia-futura" kapsejsar totalt på patetikens ocean. Malmö kammarkör är en lysande symfonisk röstorgel, dess klang avspeglar ett svenskt ideal. Söndagens konsert i Lunds universitetsaula avnjöt jag med den bulgariska kören Angelite i färskt minne. Dess gästspel i fredags genomfördes i Allhelgonakyrkan inom ramen för Lund Music Festival. Angelite, dessa tjugo sjungande damer med en manlig dirigent framför, ger verkligen något helt annat. Lysande i sin speciella art, ned gälla stämmor som gungar i virtuosa rytmer och förhåller sig helt obesvärat till alla möjliga tänkbara dissonanser, både i strikta sakrala sånger och i uppsluppen folkton. Jag skulle dock inte vilja höra dem sjunga en enda takt ur "Kung Liljekonvalje av dungen" .

 

Carl-Håkan Larsén

Från Hässleholms tidning måndagen efter julkonserterna (?)

Med intensivt väljudande toner förtjusade och förtrollade Malmö kammarkör besökarna  i Hässleholms kyrka med sin julkonsert för 12:e året i rad. Stillheten i kyrkan och värmen som framförandet spred, gav tankarna fritt spelrum att finna vilsamma mönster,så behövliga i vår annars stressade tillvaro. Så kan det skapas mäktiga känslor av närhet och samhörighet. De välkända julsångerna, med sina vemodiga klanger, spred en stämningsfull atmosfär. Denna kändes så påtaglig i den fullsatta kyrkan och glädjen i musiken och texterna som framfördes, bringar hopp om frid, inte bara julens frid utan även den frid som skapas av det godas seger. Så som samhällsutvecklingen har bilvit idag är denna frid livsnödvändig. Det vi söker, kraftens källa, har några av sina rötter förankrade i de känslor som julsångerna förmedlar. I vår gemensamma bild av en glädjefull jul n finns sångskatter som Hosianna, Davids son, När der lider mot jul av Ruben Liljefors, Den heliga natten (Stilla natt) av Franz Gruber samt Ära vare Gud i höjden. Vackert var det, och befriad från vardagens pulserande larm gav stunden i Hässleholms kyrka en möjlighet till andrum. återhämtning och eftertanke. Med änglalik glöd gavs vi en rogivande konsert - det tackar vi för.

Jan Ole Engkvist